Särskilt sedan jag bodde i Beijing har jag varit väldigt fascinerad av Kinas 1900-talshistoria och Mao-eran. Nog därför jag också intresserat mig för maoismen i Sverige under 60- och 70-talen.
Sedan blir det ju också en bok om det. En sak utvecklar jag inte speciellt noggrant i den, dels därför att jag inte har utrymme och dels därför att det är snårigt att utreda och skulle bli för krångligt för både mig och läsaren (och tråkigt också, tror jag?).
Det är detta med att maoismen sägs ha bidragit till en slags introduktion till identitetspolitik. Eller, det går också att tala om att maoismen stöpte om eller gjorde någonting nytt med den traditionella marxistiska klassanalysen och politiken som var mycket fokuserad på ekonomiska förhållanden och produktionsmedel. Med maoismen kom kulturen och den privata sfären in i bilden för det politiska, heter det.
Vad menas?
Richard Wolin talar i sin bok The Wind From the East om de franska intellektuella som hoppade på det maoistiska tåget (bl.a. Foucault). Han driver just denna tes om att maoismen - och maoismens nederlag - ledde till nya former för politiskt engagemang och till identitetspolitik.
Jag kan se både likheter och olikheter gällande den svenska maoismen. Jag kan också se vad han menar och tänka att det ligger någonting i det, men orsakssambandet är inte supertydligt.
Å ena sidan fanns hos maoisterna då en dogmatism och ett blint följande av Mao och vänskapsländerna. Å andra sidan fanns starka inslag av att (på hemmaplan) vilja genomföra en kulturens revolution, ifrågasätta auktoriteter, hierarkier, normer. Tonen ändrades, förhållningssättet ändrades. Det gällde på något vis nya former för politisk och social kamp. Det finns någonting här, men jag är ännu oklar vad som ledde till vad.
Flera analytiker observerade tidigt att maoismen gjorde någonting nytt med klassanalysen. Bland andra Ellen Meiksins Wood beskrev detta (och kritiserade det utifrån en marxistisk ståndpunkt) 1986 i sin The Retreat from Class: A New 'True' Socialism.
Hon tyckte sig se att begreppet "klass" någon gång under de radikala 60- och 70-talen försvann från sammansättningen klasskamp, så att det kom att handla bara om en "kamp", för att senare helt enkelt bli "diskurs".
Meiksins observerar att personer i den nya vänstern i den nya situationen på 60-talet (där maoismen var ett viktigt inslag) vände sig emot det system de växte upp i, samtidigt som de var oerhört upptagna av problematiken med detta samhälles synbara framgångar (tänk på teorier om konsumismen som ett opium för folket, att det kapitalistiska samhället neutraliserar motstånd genom materiell tillfredställelse, eller TV, eller reklam, etc.) Meiksin är kritisk till det faktum att studenter och deras intellektuella mentorer här klev in i arbetarrörelsens ställe. Klasskamp i traditionell bemärkelse byttes mot "ideologisk kamp" på teoriernas område. I Meiksins fall handlar det om en kritik av denna utveckling, som hon menar ledde bort från all reell politisk kamp för att istället bli en akademisk teoretisk lek.
Hon gör en del intressanta poänger, men jag vill inte helt hålla med.
Det är också krångligt, då det handlar om en sammanfogning av å ena sidan en kinesisk maoism och å andra sidan en västerländsk vänsterrörelse - de förde fram olika teorier och hade olika utgångspunkter. Ibland, som i fallet med de svenska maoisterna, kunde perspektiven mötas och inspirera varandra på somliga punkter.
Klart är åtminstone att Mao Zedongs tänkande bröt av mot den marxist-leninistiska traditionen i den meningen att han talade mycket om kategorierna "folket" och "folkets fiender" och att tillhörigheten i dessa grupper tidvis tycktes bestämmas av ditt politiska beteende snarare än att vara baserat på ekonomiska materialistiska faktorer. Men naturligtvis, Maos tänkande är mera komplicerat än så - han talade också om klasser som ekonomiskt betingande och följde de mera traditionella mönstren genom att också tala om det viktiga i att en klass (proletariatet) skulle få kontroll över produktionsmedlen.
Ännu tidigare än Meiksins skrev Richard Kraus 1977 i The China Quarterly om "Class Conflict and the Vocabulary of Social Analysis in China". Han gjorde några liknande observationer, men bara med fokus på Kina och inte på vänstern i Europa eller USA.
Medan KKP under inbördeskriget och strax efter maktövertagandet använde sig av en traditionell klassanalys, började det hända någonting nytt omkring mitten av 50-talet. Kinesiska partimedlemmar började tala om att klasskampen i traditionell mening höll på att avta i Kina. Men, KKP sade nu att avlägsnandet av det privata ägandet inte räckte. Kinas kulturella, ideologiska och institutionella "superstruktur"måste ändras i grunden (ta bort gammalt tänkande). KKP hade också utmärkt sig genom att sätta stort värde på ideologisk omskolning och voluntarism och att sätta detta över klasstillhörighet.
Begreppet klasskamp började användas på flera olika sätt. Mao var också ofta något oklar gällande exakta definitioner av vad som menades med klasskamp. Han talade om klasskamp då han tycktes mena en ideologisk kamp inom partiet, trots att de personer han då vände sig emot var personer som hade "korrekt klasstillhörighet" enligt de gamla klassindelningarna. För att förklara varför dessa personer plötsligt blev stämplade som s.k. klassfiender (eller, folkets fiender) blev Mao tvungen att omvandla eller utveckla sina teorier.
Richard Kraus menar att det är detta som gjorde maoismen unik: Marx teori hade skapats utifrån ett kapitalistiskt samhälle. Mao ville vidareutveckla teorin utifrån ett socialistiskt. Därför började han fokusera inte längre på ekonomiska förhållanden, utan på politisk hållning - på beteenden som antingen stödde eller motverkade det fortsatta byggandet av det socialistiska Kina.
Därefter lades alltså betoning på individens korrekta eller inkorrekta beteende. Det blev viktigt att erhålla en riktig, maoistiskt oklanderlig identitet. Denna bestämdes av vilken linje man stödde och arbetade för och kunde vara oberoende av klasstillhörighet i traditionell bemärkelse. Individen kunde transcendera sin klasshärkomst genom ideologisk omskolning.
Det finns någonting spännande i den där maoistiska utvecklingen. Men den leder också till risk för stor förvirring och otydlighet. Så blev det ju också så, att rödgardister stred mot rödgardister under Kulturrevolutionen, ofta på grund av att de beskyllde varandra för att inte besitta korrekt tänkande eller en riktig identitet.
Och i Sverige? Kunde svenska maoister attraheras av dessa aspekter? De var själva sällan arbetare i traditionell bemärkelse, utan kom snarare från studentgruppen och medelklassen. Maos tankar om att fokus skulle riktas mera mot omskolning, personlighetsförändrande studier, riktas mot strävan efter att erhålla ett korrekt politiskt medvetande och en riktig identitet - detta var kanske mycket attraktivt under 60- och 70-talen? Och kanske pekar detta i sin tur mot tanken om att individen skapar sin egen identitet och sin egen värld och lycka oberoende av det samhälle de lever i?
Som vanligt inga entydiga svar.
