Kenny Loggins - Heart to Heart

Karakteristik

"Även en hyfsad beskrivning av mig blir negativ."

/Citat från Februaripodden.

S-town

Om ni inte redan hört S-town, som är en radiodokumentär i 7 delar, så vill jag verkligen rekommendera denna!

Tillsammans med den fenomenale programledaren Brian Reed, får lyssnaren bekanta sig med John B. McLemore och hans värld, i vad han själv kallar "Shit Town". Vad John kallar skitstaden är en plats som heter Woodstock, Alabama. John B. McLemore hatar sin hemstad, av anledningar både tydliga och oklara. Dokumentären är delvis ett försök att utreda detta hat, men det handlar om mycket mera.

Om förlorade möjligheter, sexualitet, horologi, kärlek, bitterhet, politik, skräck, tatueringar, intellekt.

Vilken genre är detta? Det börjar med ett lyssnarbrev som tycks leda in i en mordgåta. Men det är ingen podcast om true crime. Det är ett personporträtt. Ett porträtt av ett förtvivlat sorgset, men vackert varmt slag.
Det är alltför sällan medier lyckas måla ett porträtt av någon som blir så tungt att man inte vet hur man ska ställa sig till personen som porträtteras - ni vet, det går bortom alla platta inviter att avgöra om någon är "god" eller "dum".
Och det som gör dokumentären till det bättre jag hört på länge, är att den lyckas med att inte bara skapa ett fenomenalt komplext personporträtt, utan också leda bortom individen för att handla om ett större socialt sammanhang. Bakom sorgen och ilskan hos en människa ligger - hur klyschigt det än kan låta - övergripande samhälleliga strukturproblem. Ja, faktiskt. Men inte heller får lyssnaren tydliga upplysningar om vad som bör tyckas i denna fråga - de politiska sammanhangen är svåra, vaga, verkliga.

Det går numer att läsa allt om S-town på internet och få alla spoilers redan innan - ta bara wikipediaartikeln, som berättar plot från början till slut.
I mitt fall hade jag ingen aning om vad jag hade att vänta mig när jag började lyssna på S-town. Detta gjorde att jag blev oerhört tagen under dokumentärens gång (och kanske grät lite). Jag tror förvisso den är enormt bra även om man "vet hur det slutar", men jag skulle ändå vilja tipsa om att bara lyssna på dokumentären utan att göra så mycket efterforskningar innan.

Contested Histories from El Complejo

Min vän sedan länge Hans Carlsson har tillsammans med Claudia del Fierro och Julian Willén redigerat en antologi, Contested Histories from El Complejo (2017), som handlar om Chiles största och mest ambitiösa skogsindustri under Salvador Allende-perioden (1970-73). Texterna i boken kan knytas till Claudia del Fierros två filmverk El Complejo I och II. Filmerna inbegriper dokumentärt material, arkivmaterial, intervjuer.

Jag var på boksläpp och filmvisning på Lunds konsthall och blev helt fascinerad.

El Complejo Forestal y Maderero de Panguipulli var ett statligt skogsföretag som kraftigt betonade arbetarnas medverkan i produktionen. Perioden då El Complejo utvecklades och drevs utmärktes av intensivt socialt och politiskt engagemang och deltagande. Men också av politisk turbulens.
El Complejo stängdes ner efter Pinochets kupp 1973 - många utav arbetarna mördades, fängslades eller tvingades i exil. En del av dem gick med i den underjordiska motståndsrörelsen kopplad till MIR (Movimiento de Izquierda Revolucionaria) och formerade en guerilla. 1981 skedde en massaker på guerillan, bara få lyckades fly.

Som jag uppfattar projektet handlar det om historiebruk, om minnen och tolkningar, om berättelser och motberättelser. Mot Pinochet-mediernas rättfärdigande av nedläggningen av El Complejo och krossandet av guerillan ställs minnen, berättelser och historier berättade av dem som var med och deltog i El Complejo. Detta ger ett nytt perspektiv - och ett viktigt sådant.

Men detta är inte ett försök att skriva en "tragisk berättelse" om ett förlorat slag, eller en misslyckad period. Inte heller handlar det om att skriva en stor berättelse om Allende som politisk figur. Istället försöker boken/projektet fokusera på folket-individerna som deltog i och omkring El Complejo och deras olika positioner, åsikter och försök att lösa problem organisatoriskt och produktionsmässigt.

En ytterligare aspekt som tas upp är kopplingar mellan Chile och Sverige. Bland annat finns en mycket spännande intervju med Kristian Lund, som kom till El Complejo 1972 för att arbeta och sedan upplevde kuppen -73. Intervjun handlar om hans erfarenheter och upplevelser, både under arbetet på El Complejo, men också under kuppen då han blev fängslad och efteråt, hemma i Sverige.

Glad att jag har boken, känns roligt att få lära sig om någonting jag nog annars hade missat.

Liedmans Marxbiografi

Ingen recension men... tog mig äntligen igenom och baserade en stor del av min kvällskursföreläsning om Marx på Sven-Eric Liedmans omfattande och fortfarande rätt nya biografi om Karl Marx.

En bok jag fann givande och bra. Den är också välskriven, tydlig och helt igenom förklarande på ett sätt som verkar självklart men måste ha inneburit stort arbete. Särskilt tyckte jag om balansen mellan information om Marx liv och tydliga intellektuella och filosofiska genomgångar av Marx texter och idévärld.

Podcasts

Mina nuvarande podcasts.
Jag brukar ha fokus på att poddar jag lyssnar på ska vara välproducerade och snyggt berättade, med ett eget sound. Just nu är det nästan bara amerikanska podcasts. Undrar varför? Kanske därför att jag har lyssnat mycket i jakt på det som kallas "infotainment" - något som amerikanerna är bra på (ibland misstänksamt bra?). Men också därför att jag, i min förtvivlan över Trump, vill höra att det finns andra amerikaner, som håller på med National Public Radio, som är demokrater, som är ledsna över sitt eget lands utveckling... Märk väl dock, att bara för att de är amerikanska podcasts, betyder inte det att de bara behandlar amerikanska ämnen.

Podcasts jag lyssnar på just nu, som minneslista eller tips:

99% Invisible - En podcast om design och designhistoria, oväntad design. Och om hur arkitektur och utformningen av föremål påverkar människors liv och vardag. (amerikanskt)

EMBD ("Embedded") - Grävande journalistik, djuplodningar. Denna höst ska de granska Trump. (amerikanskt, NPR)

Criminal - Om olika rättsfall och brottsmål (amerikanskt).

Heavyweight - (tyvärr avslutad, men värt att lyssna på de avsnitt som finns). Jonathan Goldstein hjälper en person per avsnitt att ställa någonting tillrätta; någonting de önskar de gjort/sagt annorlunda en gång, en relation de vill lappa ihop. (amerikanskt)

Hidden Brain - Podcast om kognition, sociologi och psykologi som diskuterar mänskligt beteende. (amerikanskt)

Invisibilia - Podcast som också handlar om mänskligt beteende, om idéer, övertygelser, förutfattade meningar och känslor. (amerikanskt)

(på väg ut från listan) Mysterious Universe - En podcast ursprungligen om UFO, UFO-sightings, och andra mystiska händelser. De två programledarna utforskar (och tror på) övernaturliga fenomen och utomjordingar. Dessvärre har denna alltmera kommit att utvecklas till "En Ding Ding Värld", så jag tror jag ska sluta. Tyckte bättre om det när det var som att lyssna på några som befann sig i Arkiv X. (australiensiskt)

Myths and Legends - Gullehipstern Jason Weiser återberättar på sitt eget vis myter och legender från världens olika hörn (allt från grekisk mytologi, till skandinavisk, afrikansk, kinesisk, etc.) Den är lite larvig, men ändå fin om man vill få en mysig och inte helt seriös återgivning av berättelserna man ofta redan hört. (amerikansk)

Overwatchers - En podcast som bara handlar om Blizzards datorspel Overwatch. Som jag spelar mycket. Taktik, uppdateringar, åsikter - guld för den som spelar! (Fransk/amerikansk)

Planet Money - En podcast om ekonomi som förvånansvärt nog inte är tråkig. Jag lovar. (amerikansk)

Radiolab - WNYC's powerhouse, Radiolab, är en prisbelönt podcast som handlar om nyfikenhet och om de teman där vetenskap, filosofi och mänsklig erfarenhet går samman. Mycket fin. (amerikansk)

Reply All - En podcast om internet. Har haft flera oerhört bra avsnitt som undersöker allehanda internetfenomen, från hackers, skimming, memes, dating, twitter, etc. Mycket otippade angreppssätt. (amerikanskt)

S-Town - Inte en podcast så mycket som en lång radiodokumentär. Jag ska skriva ett enskilt inlägg om denna.

Science vs. - En populärvetenskaplig pod där olika föreställningar, trender och myter prövas mot vetenskaplig fakta på ett roligt och lärorikt sätt. Ibland är det lättare ämnen, som t.ex att kolla om det finns vetenskapliga belägg för att ansiktscremer eller detoxing fungerar, vad vi vet om spökens existens. Men ibland också mera politiskt, som då det handlar om att verkligen visa att klimatförändringar är vetenskapligt bevisat, samt att det finns vetenskapliga belägg för att USA:s liberala vapenlagar faktiskt dödar människor. (australiensiskt? och amerikanskt?)

Story Corps - ett projekt där man spelar in korta berättelser från olika människor i olika skeden av livet, som har någonting att berätta eller bara vill samtala, och sedan klipper ihop det till korta podcastavsnitt. Små livshistorier. (amerikanskt)

Stuff you should know - Den minst ångestframkallande podcasten, bara helt trivsamt. Josh och Chuck pratar om olika saker du borde känna till och hur de fungerar. Anders och Måns har sedermera kopierat detta koncept och gör en svensk version (som jag dock inte lyssnar på).

The New Yorker Fiction - Uppläsning av den skönlitterära novell som publicerades i det senaste numret av the New Yorker.
The Writers Voice (The New Yorker) - Uppläsning av författare av deras egna noveller som någon gång publicerats i the New Yorker.

This American Life - NPR:s powerhouse med Ira Glass i den nästan löjligt prisbelönta podcasten This American Life har sedan lång tid tillbaka i timmeslånga tematiska dokumentära avsnitt behandlat livet, politiken, känslorna, människorna.

Why, Oh Why - Andrea Silenzi talar med sig själv, vänner och experter om att dejta idag, om att vara singel när man är över 30 (ja, om Tinder och så, ni vet) och om att känna sig ensam. Det kanske låter som någon form av ny Sex&theCity, men är inte riktigt det. Andrea är enormt ärlig, bitvis sorgsen, ibland hoppfull. Fint om kärlek och oro.

GoT

Nu när senaste säsongen är slut (no spoilers!) undrar jag åter över detta:

Det faktum att alla tittar på Game of Thrones är inte i sig märkligt. Det är en spännande tv-serie med mycket händelserikt manus, action, sex, intriger, välgjort, stor budget, etc. Bra verklighetsflykt.

Däremot tycker jag det är intressant att så väldigt många försöker teoretisera och, så att säga, intellektualisera sitt tittande på Game of Thrones. Sedan serien började sändas har recensenter, journalister, och tyckare ständigt skrivit om hur "speciellt" GoT är, hur annorlunda, hur komplext, vad det säger om nutiden, hur det speglar den ena eller den andra politiska eller sociala konflikten i vår tid, etc.

Jag får en vag känsla av att alla som teoretiserar på något vis försöker säga: "Det här är inte som vanlig fantasy, detta. GoT är finare, har mera djup. Det säger någonting till alla, inte bara de udda nördar som vanligtvis kollar på sån skräp."

Jag menar inte att GoT inte är bra. Jag tycker det är hemskt kul att titta på. Alltså, jag älskar det. Jag menar inte heller att det inte kan klassas som bättre än viss annan fantasy. Det är verkligen rätt bra nivå på George R. R. Martins fantasy.
Men jag står fortfarande litet fascinerad inför detta att man måste intellektualisera det. Kan man inte bara säga: GoT är så jäkla bra och sexigt, det suger in en, man kan inte sluta kolla. Ren underhållning!

Ogawa Yōko

En av mina författarfavoriter i short-story format är Ogawa Yōko, en japansk författarinna född 1962. 

Hon har blivit översatt - även till svenska - men mycket på engelska. De gånger hon har recenserats har det oftast handlat om hennes romaner. Men Yoko är inte i sitt esse i romanform. Jag tycker faktiskt ingen av hennes romaner är speciellt bra. Det är i den korta berättelsen hon är som absolut bäst. 

Första gången jag "fann" henne var när jag läste hennes novell Pregnancy Diary i ett nummer av the New Yorker från 2005. Ibland blir man tagen av något man läst, och Pregnancy Diary gjorde någonting med mig. Den var bara så oerhört... underligt oroande. 

Yokos noveller har oftast kvinnliga protagonister, alltid med en väldigt speciell berättarröst, psykologiskt tvetydig och svårgripbar. Kallt observerande, men ändå känslofylld i det att den hyser mycket undertryckta känslor och tankar.I novellerna - inte minst Pregnancy Diary - finns någonting av smygande olust. Ett vagt obehag som kanske - eller kanske inte - eskalerar. Berättelserna rör sig ofta kring vardagliga relationer, vardagssysslor och mat (ätande, lagande), men detta beskrivs med inslag av overklighetskänslor. Ofta handlar det om det osäkra och obegripliga i relationer mellan människor - även människor man står mycket nära. Det finns klara inslag av förfrämligande och många vridna försök till intimitet. Eftersom det är skrivet i en mycket klar och avskalad stil, utan stormiga känslor, blir de kusliga och till och med groteska inslagen mycket verkningsfulla.  Det finns någonting penetrerande med hennes återhållsamma stil som verkligen berör åtminstone mig.Om ni vill ha någonting som handlar om det drömlika, eller mardrömslika, i alldagligheten, så glöm Kafka och läs Yoko Ogawa (PregnancyDiary) Pregnancy Diary finns också i samlingen The Diving Pool (2008).

PH

Hörde en spännande ordspråkssammansättning på Paradise Hotel:

"Det är dags för mig att visa vad framfötterna går för."

???

Blir det dubbelt kaxigt?

Lyotard och Habermas

Läser Lyotard och Habermas och försöker göra lite ordning och reda i mina tankar. Får se hur det går. (Läser ju bara dem själva, borde kanske läsa någon smart persons sekundära tolkning också, men nu blir det bara mina tankar!)

Huvudpoängen hos Habermas är väl egentligen i grunden att han inte finner en rimlig eller önskvärd väg ut ur det så kallade moderna projektet (som påbörjades i och med upplysningen). Åtminstone tror han att de utvägar som föreslagits av kritikerna av upplysning och förnuft är återvändsgränder. Istället vill han fortsätta det moderna projektet, bättra på det, få det att fortsätta utvecklas.

Jürgen Habermas grej var att han ville se förnuftet förstått som en kommunikativ handling. Som jag förstår Habermas handlar förnuft och rationalitet för honom inte enbart om att för ett isolerat subjekt förstå någonting i den objektiva världen. Kunskap är istället någonting kommunikativt, förmedlat. Förnuft och rationalitet handlar för Habermas om att ansvarsfulla deltagare interagerar med varandra för att orientera sig själva i världen och komma fram till kunskap i en dialog om validitetskrav och sanningsanspråk. Det tycks för Habermas handla om ett intersubjektivt erkännande och om ömsesidig förståelse mellan subjekt förmögna till tal och handling.

Habermas föreställde sig alltså att människor (inte alltid, men ibland) då de ville nå kunskap om någon företeelse, kunde komma samman och uppnå ömsesidig förståelse och komma överens (konsensus). Deltagarna i ett sådant möte koordinerar sina förståelser och sina handlingar och når tillsammans förståelse för någonting i världen. Habermas trodde helt enkelt på att enskilda individer kunde övervinna sina subjektiva och partiska åsikter och genom dialog nå en mera universell, rationellt motiverad överenskommelse (om kunskap om världen).

Jean-Francois Lyotard talade om Habermas i sin text "Answering the Question: What Is Postmodernism?" Framför allt frågade sig Lyotard ifall målet med Habermas moderna projekt var ett upprättande av en sociokulturell enhet/helhet där alla element av liv och tänkande skulle passas in i ett organiskt helt. Lyotard menade att Habermas tanke om enhet och konsensus borde misstänkliggöras. Misstänkliggöras på två punkter:

1. Konsensusidén var suspekt därför att den förutsatte ett stort narrativ (frigörelsens och emancipationens narrativ). Det moderna ägde enligt Lyotard rum genom att "dra sig tillbaka från" det verkliga (verkligheten) och skapa metanarrativ istället. Det var alltså detta som även Habermas höll på med. Lyotard tycks här mena att den kritik av postmodernism som Habermas framfört i grunden handlade om en för Habermas underliggande önskan om ordning och längtan efter det sammanhållna, det trygga. Experimenterande konstnärer och författare skulle fållas in i samhällets gemenskap igen - antingen bara för att, eller för att engagera sig för att göra samhället bättre igen.

2. De metanarrativ som målades upp av modernitetens försvarare (Habermas, bl.a.) knöts av Lyotard samman med totalitarism och auktoritär makt. Konsensusidén var en komponent och en del i ett större system, ett instrument som användes för att nå målet - makten. Här märks att Lyotard gör en koppling mellan humanismen/förnuftet och terror/totalitarism.

Lyotard sparade inte på krutet, faktiskt. Det moderna projektets narrativ var byggt på nostalgi. Förvisso framställdes detta som någonting sammanhållet och igenkänningsbart, som fick mottagaren att uppleva tröst och njutning. Men dessa upplevelser var byggda på luftslott. De var dessutom inte bara falska utan farliga. För längtan efter det sammanhållna, hela, kommunikativa och universella hade i Lyotards ögon lett till totalitarism och terror. Reaktionärt, tyckte alltså Lyotard om Habermas idéer ("... we can hear the mutterings of the desire for a return of terror, for the realization of the fantasy to seize reality...")

Det är åtminstone för mig tydligt att Lyotard var mycket skeptisk till möjligheten att överhuvud taget uppnå konsensus - speciellt någon form av universell konsensus. Om konsensus existerade eller uppstod, var detta bara ett kortvarigt, tillfälligt inslag som inträffade under en specifik del av diskussionen, men var inte slutprodukten. I slutändan ändade det hela upp i "paralogy" - tvetydighet, motsägelser, mot ett etablerat sätt att resonera.

Det verkar helt enkelt som om Lyotard tycker att han hade lyckats bevisa som falsk tanken på att mänskligheten som ett kollektivt, universellt subjekt söker gemensam frigörelse genom språkligt samförstånd. Konsensusidén hade för honom reducerats till ett omodernt och suspekt värde. Därför ville han röra sig bort från (bortom) den. Ett steg på den vägen var hans tanke att all konsensus om reglerna för "spelet" alltid måste vara lokala, enbart överenskomna om av de närvarande spelarna och alltid med förbehåll för eventuell annullering.

Jürgen Habermas ville svara på den hårda kritik av förnuftet som drivits fram av framför allt franska tänkare under andra hälften av 1900-talet. Detta gör han bl.a. i The Philosophical Discourse of Modernity genom att i sin tur bl.a. kritisera "postmoderna" tänkare (som Lyotard).

Jag kan hitta åtminstone två viktiga punkter där Habermas kritiserar "postmodernism":

1. En sak som han framhåller är att det hela tiden har funnits en kritik av förnuftet. Vi lever inte i en tid som är avskild från alla andra epoker. Habermas menar att de postmoderna förnuftskritikerna försökt förvandla ett förnuftets kritik av förnuftet (en traditionell filosofiskt viktig praktik) till en kritik av förnuftet drivet av någonting annat (någonting som hävdas stå bortom eller i motsatsställning till förnuftet). Vad detta andra var förblev enligt Habermas mycket oklart och vagt. På samma sätt framlade Habermas också viss kritik av "maktbegreppet" hos postmoderna tänkare (Foucault, framför allt). Habermas fann det för otydligt och för allomfattande. Det ställdes på något vis över allt annat, det blev övergripande och transcendentalt på ett sätt som de postmoderna tänkarna aldrig erkände eller ville tala om.

Habermas går helt med på att förnuftet är normativt, att sökandet efter exempelvis vetenskaplig kunskap delvis formas av subjektet och normativa antaganden. Men, han menar att detta också gäller om de postmodernas egna metoder. Även de gör grova generaliseringar baserade på en transcendental teori om hur saker och ting enligt dem har gått till i moderniteten. Jag finner inte att Habermas egentligen har någonting alls emot exempelvis Foucaults studier - han finner dem viktiga och intressanta. Däremot finner han det problematiskt att de är så kraftigt generaliserade och hårt drivna i den riktning Foucault ville ha dem åt.

2. Mycket av Habermas kritik av de poststrukturalistiska och postmoderna tänkarnas syn på språk, diskurser och narrativ handlar inte om att den nödvändigtvis är felaktig, utan handlar istället om att denna syn riskerar att bli överdriven och missa viktiga möjligheter och nyanser. Som jag ser det avfärdar Habermas alltså inte "de postmoderna tänkarna". Vad han däremot vänder sig emot är att kritiken hos dem ofta görs total, eller "totaliseras". Habermas menar att en total kritik av förnuft och upplysning riskerar att - genom att fokusera på makt - förenkla och förbise många av de tvetydigheter som finns i det moderna projektet.

Förnuftet har nämligen enligt Habermas kraften att ena och försona. Förnuftets kommunikativa potential hade både utvecklats, förbättrats och förvrängts allteftersom den kapitalistiska moderniseringen fortskridit. Utvecklingen av lagar och moraliska regler har haft goda effekter på frigörelse och samförstånd, lika väl som det handlat om herravälde och kontroll. Habermas vill således studera och analysera upplysningen och förnuftet dialektiskt, snarare än genom en lins av total-kritik.

Kritiken från Habermas sida består då i att någonting skedde i anknytning till Nietzsche, Heidegger och "de postmoderna". Enligt den nya modellen fanns inget utrymme för idéer om samförstånd, dialog och konsensus. Förnuftet blev ett oförsonligt förnuft reducerat till ren och skär makt. Enligt denna modell kommer all social praktik att riskera att bli reducerat till en slags scen varpå den interdisciplinära makten iscensätter ständigt nya scenarion. Språkets förmåga att lösa problem hamnar i skymundan.

Jean-Francois Lyotards arbete är värdefullt, då han uppmärksammade möjligheten att betrakta de stora narrativen om frigörelse och framsteg med skepsis. Detta har potential att leda till en kritisk och reflexiv hållning i relation till framsteg och utveckling. Men Lyotards narrativ... om man nu får förolämpa honom på det sättet... om de stora narrativen som upprätthåller ett status quo (i många fall förtryckande) och som måste motverkas genom konstant ifrågasättande, lägger - finner jag - bitvis litet för mycket fokus på en övergripande idé om språk och kommunikation som en slags kamp.

Habermas såg själv förnuftet som kontextuellt bundet till historien, samhället, kroppen och språket. De måttstockar och standarder vi använder oss av för att bestämma om rätt eller fel är mycket riktigt tillhörande det konkreta språket, kulturen, praktiken. Men detta innebär inte för Habermas ett undanröjande av distinktionen mellan sanning och osanning, rätt eller fel. Inte heller innebär det att dessa ting bara är vad som accepteras vid ett enskilt tillfälle på en enskild plats. För förnuftets produkter har för Habermas också en viss "transcendental potential" i vad de försöker representera. Förnuft, sanning och rättvisa tjänar i sig själva (kan tjäna) som ideal som vi kan använda som referenser då vi kritiserar traditioner eller andra företeelser. De brister som upplysningsprojektet innefattade kan bara bättras på genom ytterligare upplysning. Att totalt avfärda förnuftet undergräver förnuftets i grunden goda möjliga förmåga att vara (själv)kritiskt. Men det handlar alltså inte om ett Absolut förnuft, utan om intersubjektiviteten som kommer av rationell överenskommelse (förnuftigt samförstånd människor emellan).

Habermas menade att kulturen var splittrad. Moderniteten misslyckas för Habermas då den tillåter livet att bli splittrat. Det var kanske därför han ville understryka och framhålla kommunikation och språk, samförstånd och samarbete. Han ville inte i första hand se språket som en kamp.

 

Lyotard (tv.) & Habermas (th)

Lyotard och utbildning

Men visst, om vi skulle vara lite skolpolitiska ändå. Personligen vänder jag mig mot att skolan ska skötas som ett företag och är inte förtjust i friskolereformen.

Jag tror det var Anders Burman som en gång gjorde en mycket bra poäng av det där med att utbildningen alltmera kommit att kommodifieras. I anknytning till Lyotard, om jag minns rätt (och Burman talade nog då om högskolor och universitet?). I det postmoderna stadiet förlorade de moderna narrativen, som hade strukturerat och legitimerat kunskapen, sin legitimitet. I den nya tiden skulle kunskap och tjänster produceras och säljas, som andra varor.

"The desired goal becomes the optimal contribution of higher education to the best performativity of the social system. Accordingly, it will have to create the skills that are indespensable to that system." Lyotard s. 49 The Postmodern Condition.

I beskrivningen av högre utbildnings utveckling håller jag med Burman om att mycket av det Lyotard beskriver är enormt träffande. L har onekligen en poäng i tanken om att frågan som ställs av universitetsstudenten, staten eller universitetet om kunskap har gått från att vara "Är det sant?" till "Vad är det till för? Kan det säljas? Är det effektivt?".

Kanske är det ekonomismen som har haft det största inflytandet på utvecklingen i svensk skola och utbildningsväsende? Alltså idén om kunskap som en vara, någonting instrumentellt? Vi befinner oss onekligen i ett dagsläge, där synen på kunskap blir alltmera ekonomiserad, instrumentell, där synen på sanning och fakta är individualistisk.

Däremot begriper jag inte fullt ut vad Lyotard menade att utvecklingen berodde på.

I The Postmodern Condition kritiserar han ju de metanarrativ eller grand narratives som utmärkte moderniteten. Men ibland verkar han däri istället tala om att det moderna systemets metanarrativ helt enkelt bara förlorat sin legitimitet. Och det är i det postmoderna stadiet som kunskap kommit att bli en vara. Han tycks därför också kritisera "systemet" - alltså, även det nya som han kallar postmodernt.

Som jag förstår det är han alltså å ena sidan skeptisk till det moderna projektet och stora metanarrativ (de fungerar inte längre) - och å andra sidan också kritisk till den postmoderna utvecklingen?

Svårt med Lyotard-

Inte heller begriper jag riktigt vad han föreslog som alternativ. Lyotard säger själv att han inte föreslår något rent alternativ till "systemet". Ett förslag till nytt system skulle enligt honom bara komma att ersätta, men bli precis likt det gamla.

Ändå tycks han komma med somliga förslag (?) på hur man ska jobba inom och emot detta nuvarande system, för att motverka det. Han talar om postmodern vetenskap som någon slags möjlig utväg (?). Den postmoderna vetenskapen skulle enligt honom vara en som intresserar sig för, ungefär, "obestämbarheter, gränserna för exakt kontroll, konflikter som kommer av ofullständig information, katastrofer, och paradoxer" och som "teoretiserar kring sin egen utveckling som diskontinuerlig, katastrofal, 'nonrectifiable' och paradoxal". Den postmoderna vetenskapen, menar Lyotard, producerar det okända snarare än det kända. Det är en modell av legitimering som inte handlar om att maximera prestanda (utförande) - som i det gamla systemet. Istället blir det ett slags "counterculture", ett slags vägran att samarbeta med auktoriteterna ("the system"?).

Jag tänker mig att han föreslår någon slags strategi som skulle blottlägga det tomma och paradoxala i gamla metanarrativ om "kunskap", "vetenskap", "konsensus", etc. (de metanarrativ som enligt honom ändå inte längre gäller). På så sätt skulle man komma närmare en verklig verklighet, snarare än att leva i det moderna projektets ogiltiga metanarrativ.

Här premierar han också det lokala, det tillfälliga, det motsägelsefulla, det som inte kan bedömas utifrån redan existerande regler för bedömning. Det verkar som om han vill bort från alla helhetssyner. I detta fall förstår jag honom inte heller som att han bara beskriver en samtida utveckling, utan att han faktiskt propagerar för någon slags postmodern hållning:

"What, then, is the postmodern? (...) It is undoubtedly a part of the modern. All that has been received, if only yesterday, must be suspected."

"Let us wage a war on totality; let us be witnesses to the unpresentable; let us activate the differences and save the honor of the name."

Jag vet inte själv om jag finner Lyotards förslag till lösningar - om de ens är förslag - klockrena. Om jag nu tolkat dem rätt. Ibland när jag läser honom får jag känsla av att det är som om han upptäckt att tiden blivit ny och att ett gammalt förhållningssätt inte fungerar, men att det inte heller går att fortsätta framåt. Med utgångspunkt i Lyotards goda observationer av en oroande utveckling, tänker åtminstone jag att den bästa lösningen kanske inte är det som Lyotard sedan talar om - det tillfälliga, lokala, motsägelsefulla, icke-bestämda...

Jag förstår hans oro inför totalsyn och helhetsgrepp och stora idéer-narrativ. Men ändå, va, tror jag på något vis att dessa kan behövas. Håller nog mer med Jürgen Habermas i den saken, om att det moderna projektet måste fortsätta att utvecklas snarare än någonting annat. Men det är oklart.. borde skriva ett försök att utforska det också.

Det är en intressant diskussion: I vad mån samhället utvecklats i en viss riktning som gav postmoderna tänkare rätt och bra redskap för att göra poänger kring utvecklingen, och i vad mån postmoderna tankegångar i egen rätt faktiskt påverkat denna utveckling?

Går det här att dra paralleller mellan neoliberala strömningar och postmodernism för att tala om någon form av postmodernt stadie? Laissez-faire och relativism påminner om varandra... Och handlar det inte i båda fallen mer om individuella rättigheter snarare än skyldigheter/plikter? Postmodernismen har av flera andra än mig kopplats till det individualistiska, fragmentariserade, till ett dekonstruerande av grupptillhörigheter, etc.  

Jag finner också denna marxistiska kritik av postmodernismen intressant: Varför - nu när neoliberalismen växer sig allt starkare - har det inte funnits ett mera kraftfullt motstånd mot den? Jo, kanske därför att underkännandet av det universella, av rationalism, Upplysningsprojektet, etc. också leder till ett underkännande av möjligheten till politisk handling?

Som vanligt inga entydiga svar.