Knut Lindelöf gav 2015 ut en mycket bra bok: Kunskapsrörelsen ... larmet gick redan 1979.
Boken handlar om Kunskapsrörelsens "uppgång och fall", men också om
skolpolitiken, skoldebatten och om efterspelet ända fram till idag.
Uppropet
"För kunskap i skolan" publicerades i DN 31 maj 1979. Redan då menade
de som skrivit på uppropet att skolan tappat sikte om målet - målet att
kunskaperna skulle vara i centrum. Initiativtagare var Lindelöf själv, men
också Arne Helldén, Gunnar Ohrlander, m.fl. Flera av dessa har också skrivit
böcker om skola och kunskap senare (Helldén har jag talat om tidigare, ett
lästips är Platon eller soptippen från
1982).
Kunskapsrörelsen
- som givit upphov till uppropet i DN - betonade kunskapers betydelse för
demokratin i ett samhälleligt perspektiv, för ett upplyst folk, och menade att
detta perspektiv framhölls allt mer sällan i skolsammanhang. Istället märktes
ett förakt för traditionellt intellektuellt arbete. Socialdemokratin anklagades
för att ha övergivit folkbildningsidealet. Kunskapsrörelsen slog larm om att arbetsformerna
förändrats mot "grupparbeten", "projekt" osv, som skulle
"kännas" meningsfulla i skolan. (s 16) Lärarnas erfarenheter togs
inte tillvara. Basfärdigheterna bland eleverna att läsa, skriva, räkna brast.
Lindelöf
säger i förordet att han inte har kunnat släppa tanken på att det de gjorde för
mer än 30 år sedan med Kunskapsrörelsen var viktigt. Detta håller jag med honom
om. Det var viktigt. Han har också helt rätt i att Kunskapsrörelsen förvånande
sällan tas upp i dagens skoldebatt, trots att den fortfarande är så väldigt,
väldigt aktuell. Där är väl jag själv skyldig också, varför jag vill skriva om
det här.
Den gången 1979 fick Lindelöf frågan om vad han egentligen
baserade sig på då han menade att kunskapsstandarden sjönk i skolan: Var det
bara en allmän känsla han hade? Idag har Lindelöfs känsla visat sig vara
riktig, många gånger om.
I
boken berättar Lindelöf om utvecklingen som började på 60- och 70-talen och
sedan bara fortsatte. Hur i stort sett alla partier, regeringar och
skolbyråkrater var med och genomförde Sia, LGR80, betygsfrihet, avskaffande av
katedrarna och propagerade för elevaktiva undersökande arbetssätt. En gång var
det socialdemokraterna som hade huvudansvaret för skolpolitiken. Sedan blev det
de borgerliga. Samma linje fortsatte att drivas.
Han
beskriver väl den s k skolprogressivismen som växte fram i slutet av 60-talet.
Ett tidigt exempel på den finns i boken Skola
i klassamhälle (1969). Boken sades vara mot indoktrineringen i skolan och
ville visa hur "skolan anpassar eleverna till det nuvarande samhället -
klassamhället - som skolan speglar och förstärker". Boken fick stort
genomslag, menar Lindelöf: "Den lästes av många och flera
vänsterauktoriteter slog fast att den nuvarande skolan var en konserverande
samhällskraft som måste omdanas från grunden. Hur fanns det dock inga idéer om.
Man befann sig i stadiet då man 'bombarderade högkvarteret' (som man sade i
Kina)." (s 38)
Med sådana tankegångar och antiauktoritärt anspråk växte en misstänksamhet
mot traditionell kunskap (en instruerande, undervisande lärare kopplades till makt/förtryck).
Arbetsformerna diskuterades mer än kunskapsinnehållet. Lärarledd
klassundervisning beskrevs som en oönskad metod. Nu blev också det som Lindelöf
kallar "individualpsykologi" trendigt. Den individualpsykologiska
idén utgår ungefär från att allt börjar inuti den enskilda människan, allt ses
ur individens perspektiv. Denna passar väl ihop med konstruktivistiska
perspektiv. Kollektivet, människan i samhället, det universella och
humanistiska fick träda åt sidan.
Dessa pedagogiska idéer slog sedan igenom på bred front
under 70- och 80-talen:
"Radikala
beteendevetare med rottrådar i 68-rörelsen hade fått härja fritt på alla nivåer
i hela den offentliga sektorn ganska länge vid det här laget. Nya arbetsformer
hade introducerats på ideologiska grunder; utan uppföljning och under allt
mindre kontroll från skolmyndigheter. Skolan hade fått ta över en massa nya
uppgifter och man skulle inte längre bara hålla på med undervisning och sin
traditionella kunskapsförmedling. Ingenting skulle längre vara
'traditionellt'." (s 52)
Läraren
stiger ned från katedern, slutar prata till hela klassen på en gång, blir
arbetsledare istället för lärare. Metodik och pedagogik ersatte kunskapsförmedling.
Läraren gjordes allt mer osäker på sin uppgift som kunskapsförmedlare. Istället
uppkom en slags kunskapsnihilism.
Kunskapsrörelsen
suddade ut strecket något mellan höger och vänster, med sin betoning på
bildning och kunskap. Det blev en litet udda blandning av "SKP-are och
moderater"... Lindelöf berättar hur den nya skolpolitiken och
experimenterandet i grundskolan (progressiv pedagogik, nya arbetssätt,
betygsavskaffande) av de pedagoger och skolideologer som ägnade sig åt detta
uppfattades som korrekt vänsterpolitik. Kunskapsrörelsen - med sin
bildningsretorik - uppfattades därför i sin motsatsställning som antivänster,
konservativ höger och bakåtsträvande. Vilket den ju absolut inte var. Lindelöfs
bok är ett viktigt slag för vad han själv kallar "kunskapsvänstern".
Enligt honom har den "progressiva" och
"radikala" pedagogiken drivits fram inom ett "radikalt" medelklassammanhang, och jag tror det
ligger mycket i det:
"I
Sverige kom medelklassen att dominera skolpolitiken på ett säreget sätt. Det
ledde till att medelklassens värderingar successivt trängde djupare in i både
pedagogik, filosofi, kultur och organisationstänkande. När vänsteruppsvinget på
60- och 70-talen ebbade ut konverterades vänsteridéerna (i medelklassens fasta
grepp) till individualpsykologiska, terapeutiska och gruppdynamiska
frälsningsidéer, det mesta med en försåtlig allmänradikal framtoning som
'progressiv pedagogik.' Med de radikaliserade studentkullarna från 60- och
70-talen trängde dessa idéer djupt in i Skolöverstyrelsen, de pedagogiska
institutionerna, de politiska partierna, socialarbetarkåren, delvis även i
lärarkåren och i svensk förvaltning." (s 247) Lindelöf understryker också
att det fortfarande finns en pedagogisk maktelit som har stark position i
Skolsverige och som inte tål kritik av dessa pedagogiska idéer. (s 221)
Läser
med stort intresse Lindelöfs, Kunskapsrörelsens och FKS (För kunskap i skolan)
riktlinjer för ett preliminärt handlingsprogram. De borde användas idag med.
Bara en sådan sak som att de tydligt talar om att skolans centrala funktion är
att förmedla kunskap. Att det finns kunskap som är mer grundläggande än annan.
Att det är nödvändigt att läraren tror på värdet av sin kunskapsförmedlande
uppgift. Att läraren ska ställa krav på eleverna. Och den självklara insikten
"att hela skolans kunskapsförmedling består av baskunskaper, d v s vanliga
skolkunskaper, och att skolans traditionella uppgift att till kommande
generationer förmedla ett kunskaps- och kulturarv inte alls ska överges".
(s 155)
Faktum är att Lindelöf och Kunskapsrörelsen sade det bättre
själva än vad jag någonsin kan. Ta bara de enkla meningarna om vikten av
läromedel och tydlig struktur på undervisningen:
"Boken
är den överlägsna förmedlaren av kunskap. Att överbetona vikten av att varje
generation 'själv' måste söka sin kunskap är både irrationellt och i grunden
inhumant. Mellan traditionell kunskap (skolkunskaper) och den s k
'verkligheten' finns ingen motsättning. [...] Suddig, tillfällig struktur- och
konturlös kunskap skapar olust och främlingskap." (s 155)
Även i dagens dator- och internetsamhälle tror jag denna mening tål att tänkas på. Vad
jag också tror är, att en kritik av det universella förnuftet och kunskap leder i en
splittrande riktning: Det överdrivna behovet att sysselsätta sig med sig själv,
känna igen sig i konst och kultur, likgiltighet
gentemot det som inte hänvisar till mig själv, till mitt liv och vardag. Det
blir isoleringsreaktioner och självcentrering.
Lindelöf
understryker att det pedagogiska etablissemanget har drivits av ideologiskt
grundade förhoppningar men visat mindre intresse för handfast lärarnytta: "De
överskattade skolans möjligheter att fostra människor. De underskattade vikten
av en gemensam kulturell och materiell standard i grundskolan" (kunskapsstandard).
(s 251)
Kunskap
är makt, ja. Men när makt kopplas till övergripande strukturer, indoktrinering,
förtryckande hegemonier och narrativ, och kunskap misstänkliggörs eller glöms
bort, glömmer man också helt bort vad det egentligen borde syfta till: Att
kunskap är makt i den bemärkelsen att makt/kunskap åt folket är demokrati. Det
är upplysningstraditionen: "Den verkliga innebörden i dessa ord är att
kunskap är makt att behärska vår verklighet." (s 156)
För Knut Lindelöf och Kunskapsrörelsen är det en
demokratifråga med kunskap i skolan, och det är det för mig också.
