Men visst, om vi skulle vara lite skolpolitiska ändå.
Personligen vänder jag mig mot att skolan ska skötas som ett företag och är
inte förtjust i friskolereformen.
Jag
tror det var Anders Burman som en gång gjorde en mycket bra poäng av det där
med att utbildningen alltmera kommit att kommodifieras. I anknytning till
Lyotard, om jag minns rätt (och Burman talade nog då om högskolor och
universitet?). I det postmoderna stadiet förlorade de moderna narrativen, som
hade strukturerat och legitimerat kunskapen, sin legitimitet. I den nya tiden
skulle kunskap och tjänster produceras och säljas, som andra varor.
"The
desired goal becomes the optimal contribution of higher education to the best
performativity of the social system. Accordingly, it will have to create the
skills that are indespensable to that system." Lyotard s. 49 The Postmodern Condition.
I beskrivningen
av högre utbildnings utveckling håller jag med Burman om att mycket av det Lyotard
beskriver är enormt träffande. L har onekligen en poäng i tanken om att frågan
som ställs av universitetsstudenten, staten eller universitetet om kunskap har
gått från att vara "Är det sant?" till "Vad är det till för? Kan
det säljas? Är det effektivt?".
Kanske
är det ekonomismen som har haft det största inflytandet på utvecklingen i svensk skola och utbildningsväsende? Alltså idén om kunskap som
en vara, någonting instrumentellt? Vi befinner oss onekligen i ett dagsläge, där synen på kunskap blir alltmera ekonomiserad, instrumentell, där
synen på sanning och fakta är individualistisk.
Däremot begriper jag inte fullt ut vad Lyotard menade att
utvecklingen berodde på.
I The Postmodern
Condition kritiserar han ju de metanarrativ eller grand narratives som
utmärkte moderniteten. Men ibland verkar han däri istället tala om att det
moderna systemets metanarrativ helt enkelt bara förlorat sin legitimitet. Och
det är i det postmoderna stadiet som kunskap kommit att bli en vara. Han tycks
därför också kritisera "systemet"
- alltså, även det nya som han kallar postmodernt.
Som jag förstår det är han alltså å ena sidan skeptisk till det
moderna projektet och stora metanarrativ (de fungerar inte längre) - och å
andra sidan också kritisk till den postmoderna utvecklingen?
Svårt med Lyotard-
Inte heller begriper jag riktigt vad han föreslog som
alternativ. Lyotard säger själv att han inte föreslår något rent alternativ
till "systemet". Ett förslag till nytt system skulle enligt honom
bara komma att ersätta, men bli precis likt det gamla.
Ändå tycks han komma med somliga förslag (?) på hur man ska
jobba inom och emot detta nuvarande system, för att motverka det. Han talar om
postmodern vetenskap som någon slags möjlig utväg (?). Den postmoderna
vetenskapen skulle enligt honom vara en som intresserar sig för, ungefär, "obestämbarheter,
gränserna för exakt kontroll, konflikter som kommer av ofullständig
information, katastrofer, och paradoxer" och som "teoretiserar kring
sin egen utveckling som diskontinuerlig, katastrofal, 'nonrectifiable' och
paradoxal". Den postmoderna vetenskapen, menar Lyotard, producerar det
okända snarare än det kända. Det är en modell av legitimering som inte handlar
om att maximera prestanda (utförande) - som i det gamla systemet. Istället blir
det ett slags "counterculture", ett slags vägran att samarbeta med
auktoriteterna ("the system"?).
Jag tänker mig att han föreslår någon slags strategi som
skulle blottlägga det tomma och paradoxala i gamla metanarrativ om
"kunskap", "vetenskap", "konsensus", etc. (de
metanarrativ som enligt honom ändå inte längre gäller). På så sätt skulle man
komma närmare en verklig verklighet,
snarare än att leva i det moderna projektets ogiltiga metanarrativ.
Här
premierar han också det lokala, det tillfälliga, det motsägelsefulla, det som
inte kan bedömas utifrån redan existerande regler för bedömning. Det verkar som
om han vill bort från alla helhetssyner. I detta fall förstår jag honom inte
heller som att han bara beskriver en samtida utveckling, utan att han faktiskt
propagerar för någon slags postmodern hållning:
"What, then, is the postmodern? (...) It is undoubtedly
a part of the modern. All that has been received, if only yesterday, must be
suspected."
"Let us wage a war on totality; let us be witnesses to
the unpresentable; let us activate the differences and save the honor of the
name."
Jag vet inte själv om jag finner Lyotards förslag till
lösningar - om de ens är förslag - klockrena. Om jag nu tolkat dem rätt. Ibland
när jag läser honom får jag känsla av att det är som om han upptäckt att tiden
blivit ny och att ett gammalt förhållningssätt inte fungerar, men att det inte
heller går att fortsätta framåt. Med utgångspunkt i Lyotards goda observationer
av en oroande utveckling, tänker åtminstone jag att den bästa lösningen kanske inte är det som Lyotard sedan talar om -
det tillfälliga, lokala, motsägelsefulla, icke-bestämda...
Jag förstår hans oro inför totalsyn och helhetsgrepp och
stora idéer-narrativ. Men ändå, va, tror jag på något vis att dessa kan
behövas. Håller nog mer med Jürgen Habermas i den saken, om att det moderna
projektet måste fortsätta att utvecklas snarare än någonting annat. Men det är oklart.. borde skriva ett försök att utforska det också.
Det är en intressant diskussion: I vad mån samhället
utvecklats i en viss riktning som gav postmoderna tänkare rätt och bra redskap
för att göra poänger kring utvecklingen, och i vad mån postmoderna tankegångar
i egen rätt faktiskt påverkat denna utveckling?
Går
det här att dra paralleller mellan neoliberala strömningar och postmodernism
för att tala om någon form av postmodernt stadie? Laissez-faire och relativism
påminner om varandra... Och handlar det inte i båda fallen mer om individuella
rättigheter snarare än skyldigheter/plikter? Postmodernismen har av flera andra
än mig kopplats till det individualistiska, fragmentariserade, till ett dekonstruerande
av grupptillhörigheter, etc.
Jag
finner också denna marxistiska kritik av postmodernismen intressant: Varför -
nu när neoliberalismen växer sig allt starkare - har det inte funnits ett mera
kraftfullt motstånd mot den? Jo, kanske därför att underkännandet av det
universella, av rationalism, Upplysningsprojektet, etc. också leder till ett
underkännande av möjligheten till politisk handling?
Som vanligt inga entydiga svar.
