En av mina författarfavoriter i
short-story format är Ogawa Yōko, en japansk
författarinna född 1962.
Hon
har blivit översatt - även till svenska - men mycket på engelska. De
gånger hon har recenserats har det oftast handlat om hennes romaner. Men Yoko
är inte i sitt esse i romanform. Jag tycker faktiskt ingen av hennes romaner är
speciellt bra. Det är i den korta berättelsen hon är som absolut bäst.
Första gången jag "fann" henne var när jag läste hennes novell Pregnancy Diary i ett nummer av the New Yorker från 2005. Ibland blir man tagen av något man läst, och Pregnancy Diary gjorde någonting med mig. Den var bara så oerhört... underligt oroande.
Yokos noveller har oftast kvinnliga protagonister, alltid med en väldigt speciell berättarröst, psykologiskt tvetydig och svårgripbar. Kallt observerande, men ändå känslofylld i det att den hyser mycket undertryckta känslor och tankar.I novellerna - inte minst Pregnancy Diary - finns någonting av smygande olust. Ett vagt obehag som kanske - eller kanske inte - eskalerar. Berättelserna rör sig ofta kring vardagliga relationer, vardagssysslor och mat (ätande, lagande), men detta beskrivs med inslag av overklighetskänslor. Ofta handlar det om det osäkra och obegripliga i relationer mellan människor - även människor man står mycket nära. Det finns klara inslag av förfrämligande och många vridna försök till intimitet. Eftersom det är skrivet i en mycket klar och avskalad stil, utan stormiga känslor, blir de kusliga och till och med groteska inslagen mycket verkningsfulla. Det finns någonting penetrerande med hennes återhållsamma stil som verkligen berör åtminstone mig.Om ni vill ha någonting som handlar om det drömlika, eller mardrömslika, i alldagligheten, så glöm Kafka och läs Yoko Ogawa (PregnancyDiary) Pregnancy Diary finns också i samlingen The Diving Pool (2008).
