Lyotard och Habermas

Läser Lyotard och Habermas och försöker göra lite ordning och reda i mina tankar. Får se hur det går. (Läser ju bara dem själva, borde kanske läsa någon smart persons sekundära tolkning också, men nu blir det bara mina tankar!)

Huvudpoängen hos Habermas är väl egentligen i grunden att han inte finner en rimlig eller önskvärd väg ut ur det så kallade moderna projektet (som påbörjades i och med upplysningen). Åtminstone tror han att de utvägar som föreslagits av kritikerna av upplysning och förnuft är återvändsgränder. Istället vill han fortsätta det moderna projektet, bättra på det, få det att fortsätta utvecklas.

Jürgen Habermas grej var att han ville se förnuftet förstått som en kommunikativ handling. Som jag förstår Habermas handlar förnuft och rationalitet för honom inte enbart om att för ett isolerat subjekt förstå någonting i den objektiva världen. Kunskap är istället någonting kommunikativt, förmedlat. Förnuft och rationalitet handlar för Habermas om att ansvarsfulla deltagare interagerar med varandra för att orientera sig själva i världen och komma fram till kunskap i en dialog om validitetskrav och sanningsanspråk. Det tycks för Habermas handla om ett intersubjektivt erkännande och om ömsesidig förståelse mellan subjekt förmögna till tal och handling.

Habermas föreställde sig alltså att människor (inte alltid, men ibland) då de ville nå kunskap om någon företeelse, kunde komma samman och uppnå ömsesidig förståelse och komma överens (konsensus). Deltagarna i ett sådant möte koordinerar sina förståelser och sina handlingar och når tillsammans förståelse för någonting i världen. Habermas trodde helt enkelt på att enskilda individer kunde övervinna sina subjektiva och partiska åsikter och genom dialog nå en mera universell, rationellt motiverad överenskommelse (om kunskap om världen).

Jean-Francois Lyotard talade om Habermas i sin text "Answering the Question: What Is Postmodernism?" Framför allt frågade sig Lyotard ifall målet med Habermas moderna projekt var ett upprättande av en sociokulturell enhet/helhet där alla element av liv och tänkande skulle passas in i ett organiskt helt. Lyotard menade att Habermas tanke om enhet och konsensus borde misstänkliggöras. Misstänkliggöras på två punkter:

1. Konsensusidén var suspekt därför att den förutsatte ett stort narrativ (frigörelsens och emancipationens narrativ). Det moderna ägde enligt Lyotard rum genom att "dra sig tillbaka från" det verkliga (verkligheten) och skapa metanarrativ istället. Det var alltså detta som även Habermas höll på med. Lyotard tycks här mena att den kritik av postmodernism som Habermas framfört i grunden handlade om en för Habermas underliggande önskan om ordning och längtan efter det sammanhållna, det trygga. Experimenterande konstnärer och författare skulle fållas in i samhällets gemenskap igen - antingen bara för att, eller för att engagera sig för att göra samhället bättre igen.

2. De metanarrativ som målades upp av modernitetens försvarare (Habermas, bl.a.) knöts av Lyotard samman med totalitarism och auktoritär makt. Konsensusidén var en komponent och en del i ett större system, ett instrument som användes för att nå målet - makten. Här märks att Lyotard gör en koppling mellan humanismen/förnuftet och terror/totalitarism.

Lyotard sparade inte på krutet, faktiskt. Det moderna projektets narrativ var byggt på nostalgi. Förvisso framställdes detta som någonting sammanhållet och igenkänningsbart, som fick mottagaren att uppleva tröst och njutning. Men dessa upplevelser var byggda på luftslott. De var dessutom inte bara falska utan farliga. För längtan efter det sammanhållna, hela, kommunikativa och universella hade i Lyotards ögon lett till totalitarism och terror. Reaktionärt, tyckte alltså Lyotard om Habermas idéer ("... we can hear the mutterings of the desire for a return of terror, for the realization of the fantasy to seize reality...")

Det är åtminstone för mig tydligt att Lyotard var mycket skeptisk till möjligheten att överhuvud taget uppnå konsensus - speciellt någon form av universell konsensus. Om konsensus existerade eller uppstod, var detta bara ett kortvarigt, tillfälligt inslag som inträffade under en specifik del av diskussionen, men var inte slutprodukten. I slutändan ändade det hela upp i "paralogy" - tvetydighet, motsägelser, mot ett etablerat sätt att resonera.

Det verkar helt enkelt som om Lyotard tycker att han hade lyckats bevisa som falsk tanken på att mänskligheten som ett kollektivt, universellt subjekt söker gemensam frigörelse genom språkligt samförstånd. Konsensusidén hade för honom reducerats till ett omodernt och suspekt värde. Därför ville han röra sig bort från (bortom) den. Ett steg på den vägen var hans tanke att all konsensus om reglerna för "spelet" alltid måste vara lokala, enbart överenskomna om av de närvarande spelarna och alltid med förbehåll för eventuell annullering.

Jürgen Habermas ville svara på den hårda kritik av förnuftet som drivits fram av framför allt franska tänkare under andra hälften av 1900-talet. Detta gör han bl.a. i The Philosophical Discourse of Modernity genom att i sin tur bl.a. kritisera "postmoderna" tänkare (som Lyotard).

Jag kan hitta åtminstone två viktiga punkter där Habermas kritiserar "postmodernism":

1. En sak som han framhåller är att det hela tiden har funnits en kritik av förnuftet. Vi lever inte i en tid som är avskild från alla andra epoker. Habermas menar att de postmoderna förnuftskritikerna försökt förvandla ett förnuftets kritik av förnuftet (en traditionell filosofiskt viktig praktik) till en kritik av förnuftet drivet av någonting annat (någonting som hävdas stå bortom eller i motsatsställning till förnuftet). Vad detta andra var förblev enligt Habermas mycket oklart och vagt. På samma sätt framlade Habermas också viss kritik av "maktbegreppet" hos postmoderna tänkare (Foucault, framför allt). Habermas fann det för otydligt och för allomfattande. Det ställdes på något vis över allt annat, det blev övergripande och transcendentalt på ett sätt som de postmoderna tänkarna aldrig erkände eller ville tala om.

Habermas går helt med på att förnuftet är normativt, att sökandet efter exempelvis vetenskaplig kunskap delvis formas av subjektet och normativa antaganden. Men, han menar att detta också gäller om de postmodernas egna metoder. Även de gör grova generaliseringar baserade på en transcendental teori om hur saker och ting enligt dem har gått till i moderniteten. Jag finner inte att Habermas egentligen har någonting alls emot exempelvis Foucaults studier - han finner dem viktiga och intressanta. Däremot finner han det problematiskt att de är så kraftigt generaliserade och hårt drivna i den riktning Foucault ville ha dem åt.

2. Mycket av Habermas kritik av de poststrukturalistiska och postmoderna tänkarnas syn på språk, diskurser och narrativ handlar inte om att den nödvändigtvis är felaktig, utan handlar istället om att denna syn riskerar att bli överdriven och missa viktiga möjligheter och nyanser. Som jag ser det avfärdar Habermas alltså inte "de postmoderna tänkarna". Vad han däremot vänder sig emot är att kritiken hos dem ofta görs total, eller "totaliseras". Habermas menar att en total kritik av förnuft och upplysning riskerar att - genom att fokusera på makt - förenkla och förbise många av de tvetydigheter som finns i det moderna projektet.

Förnuftet har nämligen enligt Habermas kraften att ena och försona. Förnuftets kommunikativa potential hade både utvecklats, förbättrats och förvrängts allteftersom den kapitalistiska moderniseringen fortskridit. Utvecklingen av lagar och moraliska regler har haft goda effekter på frigörelse och samförstånd, lika väl som det handlat om herravälde och kontroll. Habermas vill således studera och analysera upplysningen och förnuftet dialektiskt, snarare än genom en lins av total-kritik.

Kritiken från Habermas sida består då i att någonting skedde i anknytning till Nietzsche, Heidegger och "de postmoderna". Enligt den nya modellen fanns inget utrymme för idéer om samförstånd, dialog och konsensus. Förnuftet blev ett oförsonligt förnuft reducerat till ren och skär makt. Enligt denna modell kommer all social praktik att riskera att bli reducerat till en slags scen varpå den interdisciplinära makten iscensätter ständigt nya scenarion. Språkets förmåga att lösa problem hamnar i skymundan.

Jean-Francois Lyotards arbete är värdefullt, då han uppmärksammade möjligheten att betrakta de stora narrativen om frigörelse och framsteg med skepsis. Detta har potential att leda till en kritisk och reflexiv hållning i relation till framsteg och utveckling. Men Lyotards narrativ... om man nu får förolämpa honom på det sättet... om de stora narrativen som upprätthåller ett status quo (i många fall förtryckande) och som måste motverkas genom konstant ifrågasättande, lägger - finner jag - bitvis litet för mycket fokus på en övergripande idé om språk och kommunikation som en slags kamp.

Habermas såg själv förnuftet som kontextuellt bundet till historien, samhället, kroppen och språket. De måttstockar och standarder vi använder oss av för att bestämma om rätt eller fel är mycket riktigt tillhörande det konkreta språket, kulturen, praktiken. Men detta innebär inte för Habermas ett undanröjande av distinktionen mellan sanning och osanning, rätt eller fel. Inte heller innebär det att dessa ting bara är vad som accepteras vid ett enskilt tillfälle på en enskild plats. För förnuftets produkter har för Habermas också en viss "transcendental potential" i vad de försöker representera. Förnuft, sanning och rättvisa tjänar i sig själva (kan tjäna) som ideal som vi kan använda som referenser då vi kritiserar traditioner eller andra företeelser. De brister som upplysningsprojektet innefattade kan bara bättras på genom ytterligare upplysning. Att totalt avfärda förnuftet undergräver förnuftets i grunden goda möjliga förmåga att vara (själv)kritiskt. Men det handlar alltså inte om ett Absolut förnuft, utan om intersubjektiviteten som kommer av rationell överenskommelse (förnuftigt samförstånd människor emellan).

Habermas menade att kulturen var splittrad. Moderniteten misslyckas för Habermas då den tillåter livet att bli splittrat. Det var kanske därför han ville understryka och framhålla kommunikation och språk, samförstånd och samarbete. Han ville inte i första hand se språket som en kamp.

 

Lyotard (tv.) & Habermas (th)