Skolan, kunskapen, kunskapsrörelsen

I debatten tycks det vara nödvändigt att ibland spetsa till somliga idéer eller teorier. Men också på samma gång kraftigt förenkla dem. Nu i efterhand kan jag ibland undra varför jag gav mig in i det. Kanske därför att jag ville pröva en tes. Men alltsammans är alltför komplicerat och komplext för att kunna göras rättvisa i ett sådant oerhört komprimerat sammanhang som en debatt (särskilt när man samarbetar med andra som man på några punkter inte håller med).

Intresserar mig ändå för detta med att kunskapsstandarden sjunker i skolorna, sjunkande resultat, sämre läs- och skrivkunskaper. Att OECD varnar. Att läroplanerna är luddiga, och inte riktigt talar om ämnen som har en kärna av kunskap som eleverna ska tillgodogöra sig (och därför är vaga för både lärare och elever). Jag försöker förstå varför läroplaner sett ut som de gör. Sedan är det också spännande med kognitionsforskningens insikter om hur barns och ungas hjärnor fungerar vid inlärning, och hur detta inte riktigt går ihop med flera av de pedagogiska metoder som har varit gängse.

Varför? är alltså frågan. Och jag ville summera det som sagts om hur den nya synen på kunskap som vuxit fram under de senaste 50? 40? 30? åren har påverkat skolsituationen. Utforska eller pröva hur en löst hållen postmodern idétradition kan påverka synen på kunskap och pedagogik, tagit sig in samman med den "progressiva pedagogiken" - statsprogressivismens skolpolitik (som Broady kallat den).

Nej, alla pedagoger och lärarstudenter sitter inte och läser tung postmodern teori dagarna i ända. Och de flesta konstruktivistiskt orienterade pedagoger tror helt säkert att det är möjligt att tillägna sig kunskaper som är oberoende av individen själv.

Förhållandena är mycket mera komplexa än så. Orsakskedjorna är inte självklara. Tvärt om är de inte entydiga alls. Det är det som är problemet, för i ett debattinlägg blir det tydliga orsakssamband som görs gällande.

Jag skulle egentligen vilja behandla det som brukar kallas "postmodernt tänkande" som ett slags allmänt tankegods, vars idéer på gott och ont blivit så vedertagna att vi kanske slutat att ens fundera över dem. Tror "the postmodern condition" har anlänt, som Lyotard förutstpådde.

Det är väl det att vi alla - som det, lite schablonmässigt kanske, brukar sägas - är postmoderna. Detta är vad det är. Det hade varit både omöjligt och rätt så obehagligt att återgå till någonting - vad det nu kan vara - som eventuella drömmare vill "återvända till". Kritik av institutioner och strukturer, insikt om subjektets roll, om maktrelationer och om vetenskapens ideologisering, om narrativ och olika sätt att se på och tolka sanningen, är alla viktiga inslag i en nutida intellektuell, vetenskaplig, politisk, och akademisk miljö. Därtill har flera tänkare som brukar sorteras under "postmodernism" bidragit mycket.

Detta innebär dock inte att jag inte tycker det är spännande att fundera kring vad det kan få för påverkan och hur dessa tankegångar kan problematiseras.

Detta är väl absolut ingenting nytt heller. Jag tänker på den fina Kunskapsrörelsen, Knut Lindelöf och Arne Helldén, t.ex. Tvärt om är det väl lite sent?

Oviljan att idag betona kunskap, en instruerande lärare, bildningstradition, betyg, etc. har dessutom, som jag ser det, inte med någon vänster att göra. Förvisso, teorierna i deras ursprung (kritik av humanism, upplysning, förnuft) kom från tänkare och ideologer som varit åt vänsterkanten. Men sedan togs tankarna över på bred front - vänster och höger. Det är viktigt att komma ihåg att även högern (nyliberala och konservativa) hängde med på detta sätt att tänka och kunde utnyttja det för sina syften, med marknadsdogmatism och en kritik av traditionell bildning och kunskap i skolan som "social ingenjörskonst".

Ok, så hur har kunskapssynen utvecklats, som jag kan se?

Erfarenheterna av andra världskriget - det minns jag av Johan Östlings avhandling - påverkade svensk efterkrigstida idédebatt. Gällande skolan skulle de auktoritära och nationalistiska utbildningsidealen ersättas av en fostran av fria och kritiska individer. Östling beskriver dessa nya, kulturradikala strömningar som drevs av bl.a. Herbert Tingsten, och säger att kulturradikalisterna representerade politisk demokrati, rationalistisk modernitet och sekularism. En slags "kulturradikal upplysningstradition", säger han.

Mattias Tydén skrev sedan i Historisk Tidskrift en recension av Östlings bok. Han höll med om att föreställningen om värdet av demokrati och upplysning och rationalitet stärktes efter kriget, samtidigt som välfärdsstaten konsoliderades.

Men Tydén menade också att det visst gick att problematisera Östlings slutsatser om den dåvarande bilden av nazismen som irrationell. Det finns sådant som pekar på att man redan tidigt kopplade den till effektivitetsdyrkan/modern teknik/etc. Tydén menade då att uppslutningen efter 1945 kring "moderna" värden som rationalitet, effektivitet, etc., inte var så generell som Östling gör gällande.

Jag tror också att en kritik av det liberala instrumentella förnuftet fick ny kraft efter andra världskriget och i samband med avkolonialiseringen. Det är också helt förståeligt.

Tänk t.ex. på Adornos och Horkheimers spännande Upplysningens dialektik från 1944, som var en kritik av den upplysningstradition som lovat frigöra människan men istället ledde till barbari.

Sedan, på 60-talet i Sverige, kom också en växande kritik av de numera "gamla kulturradikalerna" (Tingsten m.fl.) och av deras föreställningar om sin egen liberala, neutrala, rationella, demokratiska position. Det var väl en kritik stödd på bredare teorier som kritiserade den instrumentella upplysningshumanismen. Jag tänker att det väl var omkring nu man också mera markerat började diskutera beröringspunkter mellan Nazityskland och dåtida Sverige (rashygienen). Det gick inte längre, menade somliga kritiker nu, att leva med gott humanistiskt demokratiskt samvete i Sverige - både Sverige och Europa hade skulder på sitt samvete att granska, ting som vi gjort bakom en förklädnad av rationellt förnuft, framstegstanke och upplysningsideal. 

(Vad var det Myrdal skrev... att västerländska intellektuella var "förnuftets fnask"?)

Och så blev det antiauktoritärt 60- och 70-tal. En uppmaning att befria dig själv (och andra) från förtryck. Gå emot normer. Ändra dig själv, skapa ett nytt jag. Värna om din personliga frihet och subjektiva uppfattning. Mycket spännande tid!!

Men sedan hände något annat också, en slags tankemässig utveckling. Det är som om den tidigare kritiken av förnuftet intensifierades. Inträder den filosofiska-teoretiska tradition som man kallar postmodernism: Nu läggs betoning på idéer om att verklighet, sanning och mening är socialt konstruerade, att sanning beror på kontextuella faktorer, att verkligheten inte speglas i människans förståelse av den utan är konstruerad.

Mer än förut, åtminstone som jag ser det, framförs tankar om det rationella tänkandets otillräcklighet och om omöjligheten i att etablera universella teorier, moral, etc. Istället lades ett visst fokus på människan som en fånge i sociala och ekonomiska strukturer, eller i stora narrativ.

I moderniteten (det moderna projektet?) var kunskap i någon mån definierat som människosläktets allmänna och gemensamma erfarenheter. Denna definition kan naturligtvis problematiseras. Men ett avfärdande av idén om kunskap enligt den definitionen leder till att det blir litet svårare att tro att det är möjligt att förmedla kunskap. Lägg till detta också tankar om det disciplinära samhället, som gärna fokuserar på sambandet mellan kunskap och makt snarare än mellan kunskap och mänsklig solidaritet. Eller detta med fokus på språk som en slags diskursernas kamp, snarare än ett fokus på möjligheten till konsensus eller mellanmänskligt samarbete. Dessa tankegångar måste rimligtvis på något sätt påverka synen på skola? Då får du en ganska relativ nihilistisk syn på kunskap och drabbas också av en olustig känsla inför tanken på att en person (en lärare) ska bestämma över en grupp (elever) och lära dem någonting.

Det har också sedan en tid tillbaka talats om kunskap, förnuft och bildning på ett nytt sätt. Språket har blivit vagare. Det moderna samhället har i sig blivit "ett lärande samhälle", ett "kunskapssamhälle". Skolan ska främja ett "livslångt lärande", brukar det stå i kursplaner. Jag vet inte riktigt vad det egentligen betyder, vad det säger om grundskolans inre verksamhet? Redan Kunskapsrörelsen betonade omkring 1980 - och personer som var med inom den har sedan betonat det igen och igen - att det inom pedagogiken har talats mycket om arbetssättet/metoden; om grupparbete, tema, projekt. Men mindre om det faktiska innehållet, ämnesinnehållet. Ämnespedagogikens (snarare än allmänpedagogiken) roll undrar jag vart den tog vägen? Är den på väg tillbaka?

Och så denna betoning, som hängt med och hängt med, på att skolan måste anpassas till den enskilde elevens intressen. Själv undrar jag mycket om det där med att överlåta åt eleverna att "genom ett undersökande eller forskande arbetssätt skapa struktur åt sig". (Pedagogiska magasinet, 3, 1999). Henry Egidius talade på liknande sätt i sin Skola och utveckling i historiskt och internationellt perspektiv från 2001. Han framhävde att syftet med projekt- och temaarbete i skolan är att eleverna ska kunna forma sin kunskap på ett för lärarna oväntat sätt. Eleverna designar sina egna kunskaper, osv. Så var det också under min skolgång, och mina småsyskons skolgång. 

Har själv mycket funderat över om det är så självständiga och kritiska elever skapas? Blev eleven verkligen självständig och kritisk i ordets rätta bemärkelse av att gå i en skola där idén var att eleverna skulle söka sin kunskap själva? Klart att eleven ska bli en självständig kunskapssökare. Men har eleverna redan från början sådana kunskaper och den mognad som behövs för att leda sin egen inlärning och utforma sina egna undervisningsmål?
Och särskilt - vilka missgynnas mest av dessa arbetssätt? För min del har jag svårt att inte tro att detta rimligtvis drabbar dem hårdast som kommer från hem som inte har en stark bildningstradition, eller där föräldrarna inte orkar eller kan engagera sig, osv.
Jag får en olustig känsla av att det "progressiva pedagogiken" som utmärkts av en motvilja att tala om traditionell skolkunskap och en instruerande lärare istället har utformat en pedagogik som bara passar för redan mer kulturellt bemedlade elever (medelklass, överklass).  

Det är rätt mycket fokus på allt som inte finns längre, som har försvunnit. Skolan har inte längre självklar auktoritet, lärare kan inte längre luta sig mot skolans institutionella auktoritet och yrkets traditioner, läraren har inte längre "tolkningsföreträde". Detta stämmer, i någon mån. Och att somligt försvunnit är ju bra. Men är hela utvecklingen ödesbunden? Nej, den går att påverka.

Sedan är det kommunaliseringen och friskolorna. Ännu mera individualisering och ytterligare fragmentisering. Kommunernas behov, industrins behov, arbetsmarknadens behov, elevernas behov. Någonstans försvann kravet på likvärdighet, kravet på att elever ska ges tillfälle att inhämta ett för alla skolor gemensamt kunskapsstoff. Istället betonas lokala och individuella prioriteringar och lösningar.

Angående skoldiskussionen håller jag rätt mycket med folkhögskoleläraren Arne Helldén, som gav ut en stridsskrift 2002: Skola på villovägar. 30 års skolpolitik Förutom att bokens ton ibland är något beklagande och anklagande - Helldén är uppenbarligen mycket upprörd över utvecklingen i skolan - finner jag att han gör intressanta observationer gällande utvecklingen.

Tycker det är bra att Helldén (men även Lindelöf, borde skriva ngt om hans bok också) diskuterar och problematiserar teorier eller tankegångar som blivit så "mainstream" att de knappt längre är knutna till någon egentlig skolbildning (politisk eller ens akademisk). Saker som blivit implicita antaganden, formuleringar som hänger kvar för att de låter bra utan att någon egentligen verkligen funderar över dem. Just i fallet med hur läroplaner, styrdokument och läroböcker är utformade tror jag detta kan gälla.

Tror att alla som någonsin ägnat sig åt skolpolitik, pedagogik och utbildningsvetenskap verkligen velat göra skolan bättre, velat arbeta för att barn och unga utbildas på ett bra sätt. Det innebär dock inte att beslut inte tagits som idag borde tänkas över. 

Tror också detta har varit på g ett tag. Här Helldén skrev sin bok - det var ett tag sedan nu - var det annorlunda. Nu håller det på att vända mot nya trender. Så att ha en alltför alarmistisk ton kanske inte är helt befogat.

Men en sak som Helldén säger vill jag citera, för jag tycker det är enormt viktigt:

"Ju mindre kunnig och undervisande en lärare är, desto mer måste hemmen svara för att eleverna tillägnar sig de kunskaper de behöver. Ju bättre skolan fungerar som kunskapsförmedlare, desto mindre betyder den sociala bakgrunden för elevens framgång i skolan och i livet." s149

Om det nu skulle vara att detta med kunskapssynen inte har alls någonting med postmoderna influenser att göra (och då menar jag det postmoderna tankegods som i någon mån blivit allmängiltigt, inte någon specifik teoretiker eller akademiker) - fine, då har jag fel.