Jag är litet besatt av bilder. Jag samlar dem i böcker och mappar på datorn. Jag tittar på dem, de får mig att känna saker.
Och när jag var ett yngre barn brukade jag titta på VHS:er, oftast med olika Disneyfilmer, och ha fjärrkontrollen i högsta hugg. Jag pausade bilden ofta och vrålade förtjust av skratt om stillbilden blev bra och lustig - typ, de tecknade karaktärerna i filmen gjorde en konstig min. Eller om den på något sätt kändes spännande.
Men det var inte bara roligt. Det hade någonting med att göra att jag, genom att pausa filmen, fick en inblick i teckningsarbetet bakom själva den animerade filmen. En känsla för stillbilderna. För arbetet. För tankarna bakom. Alla små ögonblick som sammanfogade blev en film.
